Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
förstå, att de måste förblifva stumma och
underkasta sig; då de sågo hans vilja så fast, höjde
de hufvudet och satte sig på sanden, ett rof för
den häftigaste förtviflan, med bjertat deladt
mellan förväntan och bön.
Likasom förut en gång, hade Ulysses
knappast öfverskridit strandåsen, förrän fogeln med
purpurfjädrarna flög intill hans sida ropande:
”pip ... pip ... pip ...!” och ansträngde sig genom
alla medel, som stodo honom till buds, för att
förmå honom att afstå från att fortsätta sin resa.
En pinsam hemlighet tryckte utan tvifvel
denne sorgens budbärare. Det värsta var, att
han ieke kunde lätta sitt hjérta genom att
uppenbara hemligheten. Men Ulysses hade ingen
tid att förlora på ett bemödande att
genomtränga denna hemlighet. Han påskyndade då
sin gång, och han hade redan gått ett bra stycke
på stigen, hvilken förde tvärs igenom skogen
med den svala och behagliga skuggan, då han
såg en ung man komma sig till mötes med ett
lifligt och klippskt ansigte och i en kappa af
en egendomlig form. Han bar dessutom en slags
hatt, hvilken var försedd med två vingar, och
på stegens lätthet skulle man hafva tänkt, att
han hade vingar på fotterna. För att än
ytterligare påskynda sin gång (han var alltid på
resa, än här, än der) har han i handen en
bevingad staf, kring hvilken två ormar snodde
sig. Hans namn var Merkur. Ulysses, som var
en gammal bekant till honom och hade fått en stor
dosis visdom, kände igen honom ögonblickligen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
