Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
barn och som säkert kan gifva mig
underrättelse om, hvad som har vederfarits henne.
Huru är det väl möjligt, att jag icke förr har
kommit att tänka på Phoebus? Jag skall skynda
mig förr än solens strålar försvinna, och
Phoebus med dem.”
Hon fortsatte sin resa, ilande bortåt det
stället, der dagens herre residerade, och under
hela vägen utstötte hon djupa suckar. Efter
att hafva tillryggalagt ett bra långt stycke
väg, anlände hon ändtligen till den mest
upplysta punkten på klotet. Der upptäckte hon en
skön ung man med långa lockar, hvilka sjelfva
tycktes vara en ljusutstrålning; hans kläder voro
som lätta sommarmoln, och uttrycket i hans
minspel strålade af en bländande liflighet.
Phoebus (ty det var verkligen denna person
sjelf, hvilken hon sökte) lät sina fingrar fara
harmoniskt öfver en lyra, och strängarna skälfde
harmoniskt under det han spelade; han
improviserade en ljuf melodi. Utom många andra
fullkomligheter var denne unge man också i
besittning af poesiens underbara gåfva.
Då Ceres nalkades, emottog Phoebus henne
med ett skönt och själfullt leende. Men gudinnans
sorg var alltför upprigtig för att hon skulle
kunnat undersöka om det var ett glädjens leende
eller om det var missnöje, som gaf sig ett
uttryck på den lysande mannens läppar.
”Phoebus!” sade hon, “min oro och mitt
bekymmer hafva nått sin höjd, och jag kommer till
dig för att bedja om ditt bistånd. Kan du säga mig,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
