Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 2. »Slut leden! Hugg in!»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
mängd officerare af alla grader sutto bänkade. Har
syntes gamla grånade fältöfverstar sida vid sida med
nykläckta fänrikar, som ännu ej fått dun på öfverlappen.
Bägare, pokaler, stånkor, krus trängdes på bordet, och i
deras midt blänkte den stora silfverstånkan, som gång efter
annan gick laget rundt. Öfverallt syntes utslagna skvättar
af öl och vin och burgunder, frontignac, alicante och
malvasir rann i strömmar.
Utefter ena långväggen stod disken, bakom hvilken
den gemytlige, rödbrusige tavernaren, mäster Anton, fyllde
den ena pokalen efter den andra. På ömse sidor om
disken voro utposterade två väldiga ölfat, och när mäster
Anton vred om kranarne, så att liibskt, wismarskt och
rostockeröl skvalade i kannor och stop, hurrade hela
sällskapet.
Vid ett hörn af bordet, mellan ett långt benrangel till
ryttmästare och en liten tjock kapten med de väldigaste
knäfvelborrar, hade Stjernstråhle och Hjelm tagit plats och
betraktade med leende ögon vimlet och stojet. Stjernstråhle
hade icke haft något men af sitt sår. Etter att han under
öfverresan gått med armen i band, hade rispan, som vant
ganska djup och nästan gått intill benet, blifvit läkt och
han var nu lika kry och lefnadsglad som någonsin. Men
en dålig dryckesbroder var han. Då föll Hjelm, som varit
med förr och i botten tömt nästan lika många bägare som han
lossat skott, bättre i den långe ryttmästarens smak. Ty denne
senare var en väldig dryckeskämpe och en riktig storätare. At
och drack för tio, när han kom åt. men så kunde han också,
när det gällde, svälta och tugga skinnremmar i veckotal.
Ingenting bet på honom, hvarken hunger eller törst, hvarken
kulor eller hugg; hade han på sin goda pamp spetsat några
kroater eller kyrrassierer och sedan efter väluträttadt arbete
fått tag i ett värdhus, där han kunde få sig en stånka ol
eller fläskbit och en flicka på sitt knä, kände han sig som
den lyckligaste bland dödlige.
— Hör hit, tavernare! skrek han och slog näfven i
bordet, så att stånkorna dansade. Gif pilten här en bägare
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
