Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 2. »Slut leden! Hugg in!»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 39 —
Några led längre bort i främsta fännikan red Hjelm
vid sidan af den lille tjocke kapten Lars Berg. Kaptenen
pustade och svettades. Hans runda mage. hoppade upp
och ner, medan ägaren skumpade framåt i sadeln. Men
de väldiga knäfvelborrarne, som sågo ut som två ostyriga
ekorrsvansar, voro käckt uppvridna, och de små gråblå ögo-
non glittrade af stridslust.
Solen sken hett och dammet steg i hvita moln upp
från landsvägen. Man hade ridit öfver en half mil och
ännu hade ej några fientliga ryttare synts till. Den brin-
nande stridslusten gaf sig något, och den gode kaptenen
började finna ridten påkostande.
— Ja, nog är det roligt att slåss alltid, men det är
tusan så ansträngande! mumlade han för sig sjelf.
Och med ett uttryck af saknad flögo hans blickar ut-
efter vägkanten och stannade vid de mogna rågaxen, som
lyste så guldgult och förföriskt. Och tankarne drogo till
hans lilla kaptensboställe i norra Upland.
_ Undrar just, hur moran har det nu? tänkte han.
Hon styr väl som vanligt med sina ostar och smörbyttor
och kalfvar och grisar. Och Anna-Lisa hjälper henne som
vanligt. En präktig flicka, dotter mi! Sjutton år gammal
är hon och vacker som en dag ... Det vill säga litet fräk-
nig och tjockkindad, men det skadar inte. Kunde just bli
en bra hustru åt unge Hjelm, fortsatte kaptenen tankegån-
gen och kastade en sidoblick på sin kamrat ... Om han
kommer hem med lifvet och lemmarne något så när i be-
håll, förstås. Men si det kan man aldrig veta.
Ja, nu lysa smultronen hemma i stenhagarne och höet
är färdigt att bergas. Drängarna ä’ väl lata och sömniga
om rnornarna, si, det ger jag mig den lede på, svor kap-
tenen och knöt handen i ifver; kunde just behöfvas där,
men mor håller nog reda på dem, och på lille-Lars, som väl
osnuten och barbent tumlar om på sandhögarne ... Hå, hå,
ja, ja! den som nu vore hemma och sutte i skjortärmarne
på sitt svala’ loft med en skål filbunke och en bit skinka
framför sig.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
