Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 4. Flodvattnet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
midt framför den plats, där de två bofvarne lågo dolda,
rusade dessa fram likt två skalphungriga indianer.
Benranglet hoppade med ett väldigt skutt upp på ena
hästen, och klämde sporrarne i den, och kapten Lars kraflade
sig, så hastigt hans tjocka mage tillät upp i vagnen, gaf
bonden en örfil, så att han ramlade öfverända ned på vägen,
och så bar det i väg i full fart.
Men kapten Lars hade icke förr med en duns fallit
ned på sittbrädet, förrän han åter flög upp.
— Aj! skrek han och tog sig där bak. Han hade
glömt sitt sår, som nu gaf sig tillkänna.
Och på landsvägen stod bonden och tjöt med knuten
hand, som han skakade efter dem:
— Verdammten Schweden! Verdammten Schweden!
Och när klockan slog sex i Sankta Cecilias kyrktorn i
Stettin, dånade mot stenläggningen hjulen af en vagn,
som i full fart kom inkörande genom stadsporten. På
venstra hästen satt ryttmästaren, välborne herr Claus
Hezekiel von Drake, med knäna klämmande hästens buk,
och på sätet i vagnen, intagande en underligt vriden
ställning, vrok sig kaptenen vid Gula Brigadens tredje fännika,
Lars Berg.
Den stackars kaptenen kunde ju icke sitta rak.
Åkdonet var icke vidare krigiskt, kamparne magra
och eländiga, och de båda krigarne sågo ut som uppfiskade
ur en dypöl.
Men stolta som två forntidens heroer efter vunnen
sagodrabbning, körde Benranglet och kapten Lars in i
Stettin, så att fönsterrutorna skallrade.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
