Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 5. Stenröset
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 94
Vi kunna icke hålla stånd mot öfvermakten; vi måste
ta till reträtten, yttrade general Falkenberg kalfhögt till
sina kamrater, just som han sprätte upp näsan på en blod-
törstig krabat, som vågat sig för långt fram.
— Ja, sannerligen tror jag det inte. Dumt, att man
inte kan hålla käften, då man rider genom fiendeland,
gnisslade Bemänglet.
— Fort ut på gården till hästarne, när jag öppnar
dörren och hvisslar tilli kommenderade generalen.
Och i ett huj efter ett sista våldsamt utfall voro sven-
skarne försvunna genom dörren och sutto på hästryggarne.
Och så bar det i väg i karrier.
Men rofriddarne och kavaljererna, som nu blifvit heta
och lifvade af leken, voro icke tyngre på fotsulan. Med
ett ryck hade de fått sina hästar lösta och satte efter i vild
fart. Och efter dem med fladdrande kjolar och ridspöen
ursinnigt piskande hästarnes länder kommo de tre älskliga
furierna sprängande.
Det bief en lustig kapplöpning i morgonsolen. Fålarne
galopperade, så de lågo som remmar utefter vägen. En
grind, som stod stängd, sattes öfver utan att blinka; det
hela artade sig att bli en »first class steeple-chase». Men
så var det också ett pris att vinna: icke blott lifvet, utan
också Magdeburgs räddning. Och därför jägtade svenskarne
på sina hästar, allt medan de inom sig svuro öfver den
hetsiga Bemänglet, som varit den egentliga mastern vid
steeple-chase’en, och de fördömda kejserlige, hvilka de icke
voro nog manstarka att kunna klå.
Men de kejserliges hästar voro uthvilade, medan de sven-
skes efter en lång morgonridt på tre mil endast fått pusta
ut en kvart. Och det blef för ojämnt spel i längden. Det
märkte också general Falkenberg, ty hvarje gång han vände
sig om i sadeln, såg han, att rofriddarne hade vunnit mark.
Nej, här måste göras en kupp, om icke priset skulle gå
honom och hans vänner ur händerna! Som han rusade
fram öfver landsvägen, kittlande sin hingst med sporren
och lugnande sina följeslagare, hvilka egentligen ville vända
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
