Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 5. Stenröset
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 97
lifvet kommo de fem svenskarne. Först på tio stegs af-
stånd, då de sågo hvitögonen blänka, sköto dessa, och tre
riddare och två kavaljerer föllo ögonblickligen döda till
marken. I detsamma rusade de svenske ut ur ruinen, och
med blodiga pannor tumlade fem andra riddare baklänges
utför höjden. De öfriga flydde.
Men på lämpligt afstånd hölls åter krigsråd. Det var då
för galet att låta sig tillbakaslås af fem usla svenskar, som
förskansat sig bakom några stenar! Dem borde man väl
kunna få bugt på! Och damerna hånade kavaljererna och kal-
lade dem »stackare» och »pultroner», så att dessa beto sig
i knäfvelborrarne och svuro vid sin riddersmannaära, att
de skulle taga borgen och vrida nacken af dess försvarare.
Och än en gång stormade de an. Men lika hårdnac-
kadt blefvo de tillbakadrifna.
Dock, detta kunde ju icke gå i längden. Snart var
den lilla ammunition, de svenske medförde, bortskjuten,
och då skulle de eudast ha värjorna att försvara sig med
mot en mångdubbel fiende. Falkenberg var orolig för ut-
gången af striden och lät alle man, så snart ett ögonblicks
andrum gafs, arbeta på att förstärka fästningen genom att
hopa stenar framför alla hål och öppningar.
Midt under brådskan och springandet fram och till-
baka i ruinen hördes plötsligt en förfärlig duns, som lät
likt en dof explosion ur jordens innandöme.
— Var det någon kruttunna, som sprang? frågade
Falkenberg.
— Nej, det var kapten Lars som damp. Han sjönk
ned i jorden. Vete fanen, hvart han tog vägen. Kanske
han for direkt till fanders, svarade Bemänglet.
I detsamma hördes djupt under dem några underliga
ljud liksom från en fräsande katt i en tunna.
— Djäflar och helvete!... Blitzdonner!. .. Sakrament!
lät det om hvartannat. Satans stenar att vara hårda! Och
mörkt är det, så att man icke ens kan se sin egen mage.
— Hur är det? ropade Falkenberg och lutade sig öfver
en svart öppning, hvarifrån ljudet kom.
Gala Brigadens hjältar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
