Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 5. Stenröset
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 101 —
följd af Bemänglet och Hjelm susade bort på vägen mot
Magdeburg.
Kapten Lars och Stjernstråhle, afskurna från sina vän-
ner och med nästan hela fiendtliga öfvermakten mot sig,
hvilkens raseri, nu sedan den sett några af »die verbann-
ten Schweden» undkomma, vändt sig i fördubbladt mått
mot dem, gallopperade tillbaka till värdshuset. Så fort de
hunnit fram till trappan, hoppade de af hästarne, lämnade
dem åt sitt öde och rusade in genom första bästa dörr.
Kapten Lars hade fått som kvicksilfver i benen. Hans
lilla runda figur snodde i rasande fart och efter honom
kom Stjernstråhle lätt på foten som en ung hind. Ned-
för en kort trappa bar det, så genom ännu en dörr, och
de befunno sig i ett halfljust rum, fyldt af tunnor och
lårar jemte annat, som de i hastigheten icke kunde ur-
skilja. Dörren, som var bastant och försedd med järnbe-
slag, slogs ögonblickligen i lås och reglades för. Så rula-
des några tunnor framför den och lådor, säckar, stenkärl,
hvad de kunde komma öfver, staplades upp på dem, så
att det hela bildade en ganska fast barrikad.
Nu hördes de svärjande, rytande kavaljererna och tras-
riddarne dundra på dörren med sina pampar. Och mellan
de dånande slagen urskiljdes de tre damernas gälla
stämmor. Dessa voro alldeles vilda och nästan gräto af
harm öfver att de två svenskarne lyckats undkomma,
så att de icke kunde få rispa deras döda kroppar med sina
dolkar och trampa på dem med sina högklackade stöflor.
Men dörren motstod alla angrepp.
— Dundra ni och svär bäst tusan ni vill; här kom-
mer ingen in! mumlade kapten Lars.
Det lät som om en afgrundskör af djefiar hade dansat
och tjutit därutanför. Slagen dånade, så att det gaf eko
i hela huset, alla de nyanlända gästerna hade skyndat till
och värden sprang förtviflad omkring och vred sina händer.
— Slå inte sönder mitt hus, messieurs; slå inte sön-
der mitt hus! Svenskarne komma nog ut ändå, om jag
vackert ber dem, tjöt han.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
