Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 7. Käringen i hölasset
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 148
Löjtnanten fick raka af sig de blonda knäfvelborrarne,
binda en hufvudduk under lufvan så att endast ögonen och
näsan stucko fram; äfven måste han bestryka ansigtet med
sot, se så sömnig och klen ut som möjligt, och han blef
idealet af en smutsig och sjuk torparkärring. Krigardräg-
terna inlades i papper och doldes jämte pamparne under
halmen i den söndriga höskrindan. Så spändes den ut-
magrade hästkraken för. Hjelm bäddades ned bland halmen.
Falkenberg tog tömmarne och det bar i. väg.
Utanför stugdörren stod torparen och betraktade med
undran ömsom de båda vackra hästarne, som lämnats kvar
åt honom, ömsom det underliga följet, som nu drog bort.
Fram emot middagstid kommo Falkenberg och Hjelm
eller torparen och lians sjuka kärring i närheten af Pappen-
heims läger. Kyrassierer och kroater, som redo förbi dem,
visade hvarandra skrattande på det eländiga ekipaget och
månget mustigt skämt nådde svenskarnes öron.
— Nej se på den återuppståndne Lazarus, som blifvit
gift på gamla dar och nu är på pilgrimsfärd med sin gumma
och sin rikedom till det heliga landet! Undrar hvar han
kommit öfver denne ståtlige snabblöpare, som drar hans
resvagn? Han måtte ha röfvat den i någon furstes stall.
Den är ju så skinande fet att hårremmen glänser om honom.
— Äh, han har sannolikt fått den som brudgumsgåfva,
på samma gång han eröfrade prinsessan, som hvilar på
svandunen i hans kaross.
— Es lebe hoch, der Lazarus!
Och soldaterna saluterade den förmente torparen och
hans kärring under högljudda skrattsalfvor.
Ju mera glåporden haglade, dess dystrare och sorgsnare
min tog Falkenberg på sig. Han log inom sig och tänkte:
Än en gång månde vi få talas vid, I skränande kyrassierer.
Kanske munterheten då icke blir fullt så stor.
Och i skrindan, nerbäddad bland halmen, låg Hjelm
och betraktade soldaterna genom halfslutna ögonlock. Hän-
derna knöto sig på den unge löjtnanten i doft raseri, och
han skulle gärna ha velat rusa upp och gifva de muntra
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
