Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 7. Käringen i hölasset
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— Nej, det här duger ickei yttrade Falkenberg, sedan
han beskådat minnena efter torparhustrun. Har du icke
någon trasa efter hennes sista arbetskjol kvar?
— Hvad ska’ ers nåd med den. Den är så smutsig
och eländig.
— Det är just en sådan vi behöfva. Tag fram den bara!
Och torparen stöflade i väg och återkom snart med en
kjol, hvars färg möjligtvis en gång för längesedan varit blå,
något som dock nu var omöjligt att upptäcka. Den skiftade
i alla kulörer. Spiselns sot hade lämnat sina märken, mjölk-
skvättarne och mjölet sina, ladugården hade gifvit sina in-
gredienser och öfver det hela bredde sig ett tjockt lager af dam.
Fållen hängde i trasor och här och där funnos stora repor.
— Den var präktig, utbrast Falkenberg förtjust, medan
löjtnanten rynkade sin näsa.
Torparen tittade förvånad upp och begrep intet.
— Att någon människa kunde finna något värde i hans
kärrings gamla aflagda kjol! Men eftersom de fina herrarne
ville ha den, så...
— Och du har väl en kofta och en lufva till den?
— Jo då!
Då Hjelm fick se lufvan, bleknade han. Den var så
smutsig och flottig, så inpyrd af det fett, hvarmed torpar-
kärringen brukat försköna sina lockar, att han skakades af
en rysning och fundersamt strök sig öfver håret.
— Ja, det hjälper ej. Du får stoppa din näsduk under;
men den här lufvan och den här drägten skall löjtnanten
bära. Min kommer icke att bli finare. Det är enda vil-
koret för oss att vi se ut som tiggare, om vi skola kunna
komma in i Magdeburg.
Det fanns ingen annan hjälp. Hjelm måste ikläda sig
kärringens trasor och generalen drog på sig torparens drägt.
Sedan han så smort in sitt hår med aska och fett, strukit
sot öfver ansigtet och satt en bucklig, urblekt hatt på sin
hjässa, såg den lysande generalen och diplomaten Dietricht
von Falkenberg värkligen ut som den eländigaste bland
tiggare.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
