Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 11. En natt i maj
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
210 —
sköta din kanon. Jag för min del måste genast skynda
till kommendanten.
Hjelm tog Gretchen under armen och aflägsnade sig.
Mäster Lorenz såg ett ögonblick efter dem.
— Ja, Gud gifve att det här vore öfver, och hela kri-
get vore slut! En präktig gosse, den unge svensken, och
jag ser hur han längtar efter Gretchen och hon efter
honom. Ja, det blefve ett vackert och lyckligt par.
Hjelm och Gretchen veko in på en sidogata för att for-
tare uppnå hemmet. Tätt tryckta intill hvarandra smögo
de sig fram utefter husväggarne för att icke vara i vägen
för de soldater och borgare, som kommo springande i mid-
ten af gatan. Så kommo de till en park, som de gingo
tvärs öfver.
Kanonskottens dån hördes ännu, men de sågo icke el-
darne. Det var så skönt att vandra på parkens gångar !
Rundt kring dem doftade all vårens unga grönska. Lin-
dames och almarnes ljusgröna barnablad vinkade åt dem i
den ljumma nattvinden, och vid deras fötter lyste pingstlilja,
tulpan och viol. _
_ Mins du här? hviskade Gretchen, då de gingo förbi
en kaprifoliumberså.
_ Ja, jag mins, svarade Hjelm med ett ljust leende
och tryckte henne närmare intill sig. Det var här, som du
blef min. Den höstafton glömmer jag ej så lätt. Då dan-
sade de gula löfven på sandgångarne, trädens grenar voro
barskrapade och endast en och annan snöbollsbuske och
gulröd aster lyste bland vissnadt gräs. Jag tror det var
första gången, strax sedan jag kommit hit till staden, som
vi gingo ut tillsammans. Och här bland buskarne lekte vi
»ta fatt». Och så snafvade du på en sten och föll, och
jag skyndade fram, tog flickan i mina armar och lyfte henne
högt i vädret. Och du skrek och sprattlade. Men livad
hjälpte väl det. Du var fången, och jag kysste dig sa man-
ga gånger jag behagade. Och den aftonen bief du min,
min käraste vän, som väl en gång skall bli min lilla
hustru.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
