Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 12. Domens dag
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 231 —
Då funno vilddjuren på att hämta en timmerstock. Fyrtio
händer lyfte, man tog sats och med stocken som mur-
bräcka störtade man löst mot porten. Ett brak — och
dörren var sprängd.
Samtidigt höjdes ett förtvifladt skri från kvinnorna vid
altaret. Alla rusade upp och sökte gömma sig under bän-
kar, bakom skåp eller sprungo, vansinniga af förfäran, fram
och tillbaka på gången.
Men hvart skulle de undkomma? Infångade blefvo de
och tryckta till häftigt klappande soldathjärtan. Men kvin-
norna räckte inte till. Alla soldaterna ville ha hvar sin.
Men huru få detta, då de voro dubbla antalet? Och så
blef det strid och slagsmål. Ur den enes armar rycktes
flickan till en annans, kastades, slängdes under ständig gråt
och jämmerrop. Men hvad hade de egentligen att beklaga
sig öfver? Mången ogift mö, som hela sitt lif suckat efter
en karl, fick nu sin make. Brudsängen på kyrkans sten-
golf var kanske litet hård; men mera stormande lidelse än
som vid pistolskottens smällande och brandens dån utveckla-
des, kunde icke gärna önskas.
Och när yran var öfver, grepo soldaterna i ett anfall
af mordlystet raseri sina pampar och höggo hufvudena af
de bakbundna kvinnorna. Hela kyrkans golf öfversköljdes
af blod, mörkrödt, rykande kvinnoblod. Det flöt utöfver
altaret. Det stänkte på bänkar och predikostol. Och äfven
de målade kyrkofönstren purprades af röda droppar. Kvin"
nokropparne vräktes åt sidan och med blod på händer
och kläder, dammiga, brand-svedda, med vilddjursblick i
ögonen, störtade soldathopen ut ur kyrkan för att å andra
ställen, i hus, kloster, på gator och torg begå nya våldsdåd och
skändligheter. Domens dag hade runnit för Magdeburg,
den rika köpmanstaden vid Elbe. Dess yfverborna borga-
res snikenhet efter guld, dess kvinnors falhet, dess solda-
ters lättja fingo nu sitt straff. Hur mången gång hade
icke den svenske generalen manat och varnat dessa dryga
borgare, som trodde, att lifvets lycka satt i deras pänning-
påsars tyngd ! Hur mången gång hade icke Benranglet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
