Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 12. Domens dag
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 237 —
bad om hjälp och om misskund, vände han bort hufvudet. Han
kände, att någonting brast inom honom, att han förlorat
något, som han aldrig kunde återvinna. Han blef hård till
sinnes. Hans blomma var bruten, smutsad, vissnad. Han
kunde ej förmå sig att böja sig ned och taga upp den för
att trycka den till sitt bröst. Hade han ej själf fått plocka,
den, ville han ej ha den.
Gretchen hade rest sig för att närma sig Hjelm. Men
då hon såg, att han vände bort hufvudet, vacklade hon
likblek tillbaka med handen tryckt mot hjärtat.
Plötsligt höjde Hjelm ett rytande, som från ett såradt
djur. Han förde händerna till pannan och störtade på
dörren utan att medtaga värjan, som beröfvats honom.
I det samma skrek Gretchen till:
— Han tänker visst göra sig illa. För Guds skull
skynda efter honom!
— Han såg ut att söka döden, vi måste rädda honom,
ropade Bemänglet, hvarpå han, följd af kapten Lars och
Stjernstråhle störtade ut efter Hjelm.
Hjelm rusade gatan framåt, blindt likt en jagad dåre.
Han trodde sig skola kväfvas af de våldsamma känslor af
sorg, kärlek, hat, som rasade i hans bröst. Hvar fans nu
hans svenska bondlugn, hans kallblodighet, hvaraf han så
mycket berömt sig och som stått honom bi vid alla före-
gående tillfällen, hvari ödet kastat honom? Nu hade den
öfvergifvit honom. En glödande vulkan var hans själ och
endast en tanke brann i hans hjärna: att förstöra, att döda,
nu då allt blifvit förstört och dödt för honom själf, och
hela hans lif slagits i spillror. Att slå ihjäl så många som
möjligt, att söka hämd på de uslingars kamrater, som till-
intetgjort hans lycka, och sedan själf dö.
Han tog åt sidan för att draga pampen. Den var
borta.
— Nå lika godt! tänkte han. Så må jag själf stupa
så fort som möjligt.
Han såg en pikenerare stå i ett gathörn med fälld
lans.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
