Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 12. Domens dag
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 248
tviflad, och störtade in i ruinen för att söka sin flickas
döda kropp.
Han sprang omkring i ruinen, letade öfverallt, utom-
kring huset och i källarne, men ingenstädes fann han, hvad
han sökte.
Utanför porten kvarlåg ännu den gamle vapensmedens,
mäster Lorenz Kampf, lik med klufvet hufvud, nu svedt
af lågorna. Men det märkte han knappast.
Förtviflad irrade han omkring, ropande: Gretchen 1 Gret-
chen! Kom till mig, att du må förlåta migl
Men ingen Gretchen kom. Då Hjelm icke ens fann
hennes döda kropp, måste han tro, att hon blifvit bortförd
af någon kejserlig soldat och yttermera misshandlad. Och
det vållade ingen lindring i hans kval. Tvärtom ökade3 de
om möjligt. Han förebrådde sig, att han icke stannat kvar
och skyddat henne. Då kanske hans flicka ännu kunnat
vara hos honom. I dåraktigt raseri hade han rusat sin
väg, lämnande henne åt sitt öde. Han var skulden till
olyckan, sade han sig; icke Gretchen. Hon var trots allt
lika ren och oskyldig nu som i höstas, då de under
parkens aflöfvade träd, omgifna af dansande gula löf,
svuro hvarandra kärlek. Men hade icke han, senast natten
före stormningen, lofvat att i fall af fara skynda till henne?
För sent hade han kommit. Stridsruset och hans plikt
som soldat hade gjort, att han i början glömt sitt löfte
— och Gretchen hade gått förlorad.
Stönande af sorg trängde han fram öfver grus och
bränder. Då han kom in i den lilla kammare, som förr
varit Gretchens rum, sjönk han ned och brast i gråt. Hur
mången lycklig skymningsstund hade icke han och hans
flicka här tillbragt, tätt slutna intill hvarann! Hon med
lutan i hand, sjungande en visa, och han med armen om
hennes hals, tryckande det blonda hufvudet till sitt bröst.
Grusad var nu hans lycka liksom huset! Genom de kolade
bjälkarne i taket glänste nattens stjärnor, och genom det
brustna fönstret strömmade majluften in. Där fans intet
hem mera, endast en svartnad ruin.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
