Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 12. Domens dag
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 247 —
med oss I röt Benranglet med den påföljd att borgaren pla-
dask satte sig på botten af båten och teg.
— Farväl då, kamrat! Lycka till! ropade kapten Lars
och Stjernstråhle och fattade vännens hand.
— Farväl, Hjelm! Var försigtig! brummade Benranglet,
i det han tryckte hans hand.
Och när han steg i båten, mumlade han:
— Ja, den kärleken, den är då förunderlig!
Hjelm vinkade dem ett tyst farväl, vände sig om och
gick mot den brinnande staden. —
Så snart han åter kommit inom dess murar, tog han
från en fallen kroat hans hvita bindel, som han knöt om
sin arm.
Hållningen var nu rakare, gången raskare, och i ögat
lyste en stråle af hoppets och kärlekens eld. Han ångrade
sin hårdhet att springa ifrån, att icke vilja tala vid, icke
se den flicka, som han hållit och ännu höll kär, och som innerligt
älskat honom. Han förstod icke, hvad som kommit åt honom.
Men nu ville han godtgöra allt. Han skulle sluta henne i
sin famn, kyssa bort hennes tårar, och säga henne, att
han icke för en olycka, som hon ej rådde för, ville kasta
bort både sin egen och hennes lycka. Han ville bedja
henne om förlåtelse, bedja henne glömma olyckan och en-
dast tänka på de lyckliga stunder, de njutit tillsamman
och på den glädje, framtiden bar.
I feberaktig oro skyndade han framåt. Ångern och
kärleken jagade honom, och han såg knappast den brinnande
stadens fasor eller lyssnade till soldaternas segerskrål.
Framkommen till hörnet af Bürgerstrasse och Peter
Sköflickares Gränd, stannade han förskräckt. Det svindlade
för hans ögon, och han kände det som om hjärtat höll
på att stanna.
Elden hade äfven nått vapensmedens hus. Af den
lilla vackra byggningen med de blomfyllda fönstren och
de hemtrefna rummen återstod endast en rykande ruin;
men rummens form kunde ännu urskiljas.
— Gretchen! Gretchen! min älskade! ropade han för-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
