Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 14. »Allt är fåfänglighet»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
288 —
lösa tankar. Är det hat till mänskorna, som drifver er att
yttra sådana ord? mumlade Hjelm.
— Icke hat till människorna, snarare förakt eller kan-
ske rättare sagdt medömkan och löje, öfver dem, svarade
munken. I min ungdom var jag alldeles som du. Då
trodde jag på mänskorna, — i synnerhet på kvinnorna —
på kärleken och på hela lifvet. Men ju äldre jag blef, ju
fler motgångar jag rönte, dess färre illusioner kunde jag
behålla kvar, den ena svann bort efter den andra och snart
var jag totalt tom. Men fort gick det icke. Jag är nu
nära sjuttio år gammal, och de sista trettio åren har jag
lefvat här som munk, syssselsatt med trädgårdsodling och
med att bota skröpliga människor — icke därför att jag äl-
skar dem, utan emedan jag tycker synd om de dårarne —
och därför att hvar en för att vinna det eviga lifvet måste
hjälpa den andre. Men ända till mitt fyrtionde år förde
jag ett helt annat lif. Ty du skall veta, min son, att jag
är en boren ädling och i min ungdom var jag en båld och
tapper soldat. Men det är nu mycket länge sedan ...
Munken tystnade plötsligt. Hans blickar flöto ut i
rymden. Det var som om han öfverväldigades af sina
minnen, och som om ännu, fastän begrafven djupt i hans
hjärta, fanns kvar en tagg, som stack.
Hjelm reste sig och tysta, hvar och en försänkta i sina
egna tankar, gingo den unge soldaten och munken vägen
fram.
Hjelm hade nu blifvit nyfiken. Under samtalet med
munken hade han nästan glömt sin egen sorg och ville
gärna lära känna denne gamle man, som talade så under-
ligt, nästan hånande, om mänskorna och lifvet, men föreföll
god och välvillig. Viktiga tilldragelser måste ha inträffat i
denna sällsamme mans lif, för att han skulle öfvergifvit sol-
datyrket, dragit sig från världen och blifvit munk, och Hjelm
misstänkte att hans bröst bar på mer än en hemlighet.
— Berätta mig något om ert lif, min far! bad Hjelm,
då han tyckte, att tystnaden blef tryckande.
— Om det kan lända dig till någon lärdom och bättre
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
