Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 14. »Allt är fåfänglighet»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 295 -
.... Om dagarne promenerade vi i slottsparken, redo, ja-
gade, om aftuarne sutto vi i någon dunkel berså, smektes
och kysstes, medan hon till lutan sjöng en visa eller dan-
sade för mig, knäppande sina kastanjetter. Och hur hon
kunde sjungai Rösten var icke stor, men ytterligt ren och
behaglig, och flickan var tydligen mycket musikalisk. Du
skulle hört henne, min son, så hade du blifvit förtjust. . .
— Jag har hört en annan, som kanske sjöng lika bra,
mumlade Hjelm dystert.
— Det är omöjligt, menade munken.
Men Hjelm teg och såg ned i marken.
— Nå, jag var lycklig en tid, men hur hastigt väck-
tes jag icke ur min kärleksdröm!
... Som jag var ganska ung, icke ens fyllda tjugu år, och
mina föräldrar ville, att jag skulle stanna vid hofvet ännu
ett par år för att utveckla mig i talanger och fina se-
der, som de menade, ville de icke tillåta, att jag gifte mig,
förrän efter tjänsttidens slut.
... Jag rasade och svor; jag grät och jag bad; men
ingenting hjälpte. Mina föräldrar voro obevekliga.
... Då kunde jag icke uthärda längre. Jag förtärdes
af längtan efter min älskade, och tyckte att jag måste äga
henne, trots att vi icke voro gifta. Och detta sade jag åt
henne. Men hon ville icke höra på mig. Jag tiggde och
jag bad. Jag förödmjukade mig på alla sätt inför denna
unga flicka; men hon gaf icke med sig. Och jag var för-
tviflad.
... Så en natt, en kvaf sommarnatt, då ingen mänska
kunde ligga för stängdt fönster, grep mig längtan efter
henne med ohyggligt raseri. Jag var sjuk. Mitt blod brann
i feber och jag visste knappast hvad jag gjorde.
.. . Jag gick ut, strofvade omkring i parken, men hur
jag gick, kom jag gång på gång fram till den del af slot-
tet, där hon bodde på nedra botten.
Fönstret stod öppet. Jag minnes ännu så lifiigt som
om det varit i går, fastän det nu är öfver femtio år sedan,
hur jag stod, bäfvande och lidelsefull, nedanför henne3 rum
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
