Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 14. »Allt är fåfänglighet»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 304 —
rus, eller under andra kvinnors hetaste famntag, kom att
tänka på henne, kände jag ett stygn i hjärtat, och en
bittert kväfvande känsla hopsnörde mitt bröst. Och då
slogs jag — Gud förlåte mig ■— ännu ursinnigare, då drack
jag ännu vildare, och då kysste jag mina älskarinnor med
ännu eldigare glöd . . . Men den trösten, som är en mycket
dålig tröst förresten, hoppas jag, att du icke skall söka.
. . . Nå, jag stannade på min faders gård ungefär ett
halft år. Gjorde intet annat än gick i skogen och drömde
eller red i vildaste fart på vägarne. Ibland kunde jag hela
dagarne ligga på min soffa, liksom i dvala, medan tankarnes
väf vecklades upp för min hjärna. Och alltid bar den väf-
ven samma bild. Hennes, som jag förlorat.
. . . Min far såg mig med undran och sorg, och min
mor grät många tårar. De nästan fruktade för mitt för-
stånd, då de funno mig så likgiltig för allt och omöjlig att
rycka upp ur min betryckthet. Min far försökte på alla
sätt; och jag gjorde hvad han bad mig om, men han såg
genast, huru föga det intresserade mig.
. . . Slutligen hade jag fattat mitt beslut. Detta enfor-
miga, sysslolösa lif hade blifvit mig odrägligt. Och jag ville
ut i kriget. Kanske där ett barmhärtigt hugg eller en kula
kunde befria mig från ett lif, som blifvit mig en börda, men
som jag för mina föräldrars skull ej själf ville bära hand på.
. . . Min mor sörjde och grät naturligtvis och sökte
förmå mig att afstå från mitt beslut. Och min far var
icke vidare glad åt det. Han hade nog hellre sett, att jag
fortsatt min bana vid hofvet och dessemellan lärt mig sköta
vårt gods. Men att återvända till hofvet1 Därtill syntes
mig ingen möjlighet.
. . . Och slutet blef, att jag begaf mig i väg, följd af
mina föräldrars välsignelser och utrustad på präktigaste
sätt. En ståtlig gångare hade jag, ett glänsande harnesk,
värjan som slog vid min sida var en dyrbar familjeklenod,
och i mina fickor klingade guldstyckena. Dessutom åtfölj-
des jag af en trofast tjänare.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
