Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 14. »Allt är fåfänglighet»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 303 -
lade mig. Men då var det slut med mitt lugn, som jag
återvunnit efter badet. Så fort jag släckt ljuset, började
åter tankarna sin rasande jakt i min hjärna, tårarne åter
rinna, och ehuru jag på allt sätt sökte tillbakahålla mina
suckar, förmådde jag det ej. Känslan af öfvergifvenhet
och vissheten om hvad jag för alltid förlorat var så bitter
och stark, att jag tyckte den fullkomligt skulle kväfva mig.
Och halfva natten låg jag väl så och våndades, och mitt
örngått blef vått af mina tårar.
— Jag känner till det där. Ty jag har också för-
lorat, hvad jag en gång ägt i kanske rikare mått än ni,
min far, mumlade Hjelm sakta.
— Jag har förstått det och jag beklagar dig min unge
vän, yttrade munken. Men för alla finnes tröst.
— Nej, icke för mig. Ty det var jag själf, som ka-
stade bort min lycka.
— För alla mänskor finnes tröst, om man rätt söker
den. Men du skall icke söka den på samma sätt, som jag
till att börja med gjorde.
— Och hvad sökte ni? frågade Hjelm.
— Vänta skall du få höra.
Hjelm böjde hufvudet och såg mot marken. Så hade
han gått nästan hela tiden, tänkande på Gretchen och lik-
som i en dröm lyssnande till munkens berättelse.
— Följande morgon träffade jag mina föräldrar, åter-
tog denne. Jag omtalade hvad som händt utan att för-
dölja något. Min goda mor blef mycket bedröfvad, min
far ond och sade, att han skulle taga hämd både på flic-
kan och den andre, om han ännu fanns i lifvet. Men jag
besvor honom att afstå. Mannen, menade jag, hade redan
fått nog och vore sannolikt död. Och flickan — ehuru jag
tyckte att jag hatade henne, ville jag dock icke, att något
ondt skulle tillfogas henne. Ty, ser du, fastän jag icke
ville erkänna det för mig själf, älskade jag henne likväl
alltjämt. Och det dröjde föröfrigt många år, innan jag
helt kunde öfvervinna min längtan efter henne. För hvarje
gång jag sedan under stridernas larm, i dryckesgillenas
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
