Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 15. Syster Cecilia
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 332 ––«
— Eq stygg tanke! Den bör du icke behålla. Kasta
bort den och tänk vackra tankar i stället.
— Hör du, syster Cecilia, återtog Hjelm, har du sett
när en hök skjuter ned på en dufva? Han kommer likt
en stormvind, oförberedt, hänsynslöst som ett slag af ödet.
Dufhonan anar intet... Hon går där belåten och plockar
korn tillsammans med hanen. Så kommer höken. Hanen
ser det och söker skydda sin hona undan hans klor. Han
breder ut sina vingar öfver hennes hufvud och bröst. Men
hvad hjälper det. Hökens näbb är gröfre, hans klor skar-
pare, hans flykt hastigare. Och de gå båda förlorade.
— Nå, så fingode ju dö tillsammans. Kallar du det att gå
förlorad? yttrade syster Cecilia, som med undran lyssnat
till Hjelms fantasier.
— Det gick icke så till i fabeln, svarade han ... Höken
ville endast ha honan och henne grep han, sedan han
först sårat hanen.
-— Men då blef ju denne räddad?
— Nej, han gick endast ännu mer förlorad.
Dunkelt anade syster Cecilia, hvad Hjelm menade. Men
hon ville icke ansätta honom med vidare frågor, då han
tydligen var obenägen att närmare besvara dem. Hon tog
upp virkningen och krokarne från marken, och de reste
sig för att gå in i klostret.
Tysta gingo de på gåugens sand vid hvarandras sida.
Det var en ovanligt vacker sommardag. På den hyit-
blå himmeln med färg som af skummad mjölk glödde en
brännande sol och gaf lif och yppighet åt alla markens
blomster, och kom blodet i mänskornas ådror att pulsera i
starkare fart. Hjelm kände hur han med hvarje stund fick
nya krafter, hur det sjöd inom honom och hur hans lifs-*
mod växte.
Och äfven syster Cecilia hade fått varmare färg på
sina kinder och en lifligare blick i ögat. Hennes steg
voro lättare, hennes hållning rakare, hufvudet mera hög-
buret än det varit på mången god dag.
— Jag står icke ut med det här. Jag måste bort.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
