Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 16. Skogsstigen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 338 —
sina spekulationer eller också låg han på en soffa och sof.
Och det kan man väl icke kalla att ha någon vidare glädje
af sin far?
— Åh nej, det kan man just icke säga, svarade Hjelm.
— Själf ville jag springa omkring i skogen och på
fältet, höra på fågelsången, plocka blommor och så vidare;
men det ville naturligtvis icke min far — och så fick jag
gå ensam ... Och där gick jag i skogen och drömde och
sjöng, drömde om Gud vet hvilka dårskaper, som en ung
flicka’ kan få i sitt hnfvud eller också satt jag snällt hemma
och broderade och sydde under min stränga fasters öfver-
vakande. Och så förflöt min ungdom i drömmar och arbete,
ända till dess att han kom.
— Hvilken han? frågade Hjelm.
_ Åh! Det är en annan historia, svarade syster Ceci-
lia leende, medan en svag rodnad spred sig öfver hennes
bleka kinder.
_ Aha! mumlade Hjelm och såg intresserad ut.
_ Jo, ser du, återtog syster Cecilia. En dag, då jag
som bäst gick i min skog och sjöng, stötte jag plötsligt på
en trupp soldater, som lågo lägrade där och just höllo på
att koka sin mat öfver en eld. De hade icke väl fått se
mig, förrän de började hojta och ropa, att jag skulle kom-
ma till dem. Jag var naturligtvis alldeles förskräckt och
började i stället springa åt motsatt håll. Men då skulle
man sett! Alla soldaterna rusade upp och började sätta
efter mig. Jag sprang så mycket jag förmådde. Med fläm-
tande bröst skyndade jag bort, men kjolarne hindrade mig.
Jag snafvade gång på gång öfver trädrötter och stenar, och
Gud vet hur allt hade aflupit om icke en ung fänrik . ..
— Och det var han? afbröt Hjelm.
— Om icke en ung fänrik, som föröfrigt förde befälet
öfver de vilda soldaterna, kommit till min hjelp och i
stränga ordalag förehållit dem det ogrannlaga i att skrämma
en ung flicka.
— Och det inverkade på dem?
— Naturligtvis. Han var ju deras befälhafvare. Men
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
