Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 16. Skogsstigen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 342 —
orrhönor — det är ju en utmärkt ersättning för en ung
man, som längtar efter en flicka, så att hans bröst kan
sprängas.
—. Åh ja, hans bröst sprängdes nog icke så lätt...
Men nu skall du få höra, fortsatte syster Cecilia.
— Han kanske besökte dig i ditt hem?
— Det ville han nog och sade äfven, att han skulle
göra det; men jag vågade ej. Det hade just varit en syn
för min stränga faster att se mig komma hemdragande
med en ung man. Det gick nog illa ändå, när hon sedan
fick reda på det.
— Och det var då, som kapitlet om den sårade man
nen på landsvägen och den afsvimmade flickan inträdde i
romanen.
— Ja, det var då det, mumlade syster Cecilia tankfullt.
Hon satt en stund tyst. Så fortsatte hon.
— Efter ett par dagar träffades vi åter helt oförmodadt.
Han satt på en sten i skogen. Bössan hade glidit ned på
marken, väskan hade han kastat undan — jag tror knap-
past, han skjutit ett enda djur — och han såg helt bedröf-
vad ut. Jag upptäckte honom, innan han märkte mig. Då
började jag sjunga. Och hastigt som träffad af ett slag for
han upp från stenen och sprang mig till mötes. Bössan
och väskan fingo ligga kvar i gräset. Dem hade han visst
alldeles glömt bort. Och nu såg han helt annorlunda ut
än då jag först märkte honom. Ögonen strålade af glädje,
kring den mustaschprydda munnen lekte ett lyckligt leende
och han såg riktigt vacker ut.
— Det gör hvarje ung man som älskar, yttrade Hjelm.
— Ja, kanske, svarade syster Cecilie, men Heinrich
— så hette den unge fänriken — såg alltid bra ut, antin-
gen han var ledsen eller glad.. .
— Då måtte det varit en ovanligt vacker ung man?
— Det var det också . .. Nå, han kom mig till mötes
och innan jag visste ordet af hade han tagit mig i famn
och kysst mig. Ja, det var nu ingenting att göra åt, förstås.
— Nej, inte mycket.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
