Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 16. Skogsstigen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 343 —
__gå lärde vi så småningom att älska hvarandra,
fortsatte syster Cecilia, och jag fick honom mycket kär.
Ja, så kär, att jag drömde om honom natt och dag och
längtade efter våra möten i skogen, så som jag aldrig förr
längtat efter någonting.
— Och där gingo ni och svärmade i skogen?
— Ja, där gingo vi och svärmade hela eftermiddagarne
under ett par månaders tid — det var i slutet af somma-
ren _ och hade så roligt som endast två unga förälskade
människobarn kunna hafva. Heinrich hade hyrt in sig i
en liten landtgård ungefär en half mil ifrån mitt hem, och
vi träffades nästan dagligen.
_ Och ingen hade någon aning om dessa möten?
— Ingen anade det minsta, icke min far, som endast
besökte oss en gång i veckan och icke ens min faster.
Båda tyckte dock att jag blifvit så märkvärdigt glad på
sista tiden, men det tillskrefvo de det vackra sommarvädrets
inflytande. Jag dansade och sjöng hela dagarna och visste
knappt till mig af lycka. Ty Heinrich var också en sådan
hurtig och munter gosse. Han var ganska mörk, svart-
brunt, något stripigt hår, mörkbruna knäfvelborrar och de
ärligaste bruna ögon. Jag tyckte, att jag aldrig i mitt lif
sett en så vacker man . . . Och jag hade förresten icke sett
många... Ack ja! suckade syster Cecilia. Nu får jag väl
aldrig återse dig mer, Heinrich! Nu ligger jag här död och
begrafven inom dessa tysta murar.
— Det skulle kanske icke vara så omöjligt, att du ännu
en gång kunde träffa honom, yttrade Hjelm, i det han all-
varligt betraktade syster Cecilia.
— O nej! Huru skulle väl det kunna tillgå. Han vet
icke, hvar jag finnes. Han irrar omkring i världen och
sörjer och söker mig; om han icke redan är död, fallen i
någon drabbning, hvilket väl icke är osannolikt.
— Hvem vet? Kanske ni dock ännu en gång skall
återse honom, upprepade Hjelm.
— Ja, i himlen väl, svarade syster Cecilia, i det hon
höjde blicken mot det blå.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
