Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 16. Skogsstigen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 350 —
tilltala honom. Han blef som bedöfvad Tankarnes ström
stannade af i hans hjärna, och han stod där, mållös af
häpnad. Han sökte möta denna fasta blick, som tycktes
borra sig in i honom och se alla hans lnmpna tankar ;
men till sin egen förargelse kunde han det ej 1 Blicken
gled åt sidan, och det var ej utan att han vid åsynen af
den halfdragna pampen betogs af fruktan. Hvad kunde
man icke vänta af en ursinnig, kärlekskrank tok midt in i
djupa skogenI
— Hjälp! hjälp! mord! Kvinnorof! Tjufveri-i-ih! ! !
tjöto kärringen och pigan i gällaste falsett med ilskna kvin-
nors hela idiotiska raseri.
I synnerhet var min faster komisk i sin vanmäktiga
vrede. Hennes små grågröna ögon lyste som en arg kattas,
och munnen med de trasiga, svartgula betarne gick på henne
som vingarne på en flaxande tupp.
—■ Har man då sett på maken!... O, Sankt Antonius
och Sankt Jakob! beskydda mitt förstånd! Jag tror, jag
blir galen 1... Han, en landsvägsriddare, en soldatslusk,
en kvinnoröfvare, en fattiglapp, vågar trotsa min bror
min bror, den rikaste och mäktigaste borgaren i Frankfurt,
magistratens mest lysande medlem och stadens skönaste
prydnad ... Tvi för en sådan usling! . .. Nå, Fritz . . Frizze
lille, ska’ du inte näpsa den skurken och tukta din slyna
till dotter? . . . Nå — hvad? Där står du ju och gapar som
en fåne ... Ja, du är ett nöt du också ! Tvi !
Och kärringen spände ut sina långa klor och skakade
dem mot Heinrich, medan hon samtidigt fräste och spottade.
Heinrich såg knappast på henne. Ett : spotsk leende
lekte kring hans mun, och han tycktes icke vårda sig höra,
hvad min faster skrëk.
Detta gjorde naturligtvis henne ännu ursinnigare. Och
sedan hon uttömt sitt förråd af okvädningsord eller kanske
rättare — när hon af brist på luft höll på att tappa andan,
rusade hon fram till min far tog honom i armen och ska-
kade honom i det hon pekade på oss två, stackars syndare.
Hennes skakning väckte min far ur hans bedöfning.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
