- Project Runeberg -  Gula brigadens hjältar. Roman från Sveriges storhetstid /
354

(1899) [MARC] Author: Nils Hydén With: Einar Torsslow
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 16. Skogsstigen

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

— 354 —
slöt mig ännu en gång i sin famn och kysste mig länge
och innerligt. Jag grät naturligtvis öfvergifvet.
Så tryckte han min hand och sköt mig bort mot min
far, i det han hviskade.
— Yi träffas åter, min älskling.
Så saluterade han med värjan och försvann på skogs-
stigen.
Min far ryckte mig till sig, tog mig hårdt i armen
och drog mig ned mot vår gård. Ingen af oss yttrade ett
ord under hela färden.
Men min faster, hvilkens ögon lyste af triumferande ska-
deglädje, pratade och skrattade och öfverhöljde mig me
okvädingsord. Hon höll icke upp en minut. Hennes tunga
gick med samma regelbundna fart som skottspolen i en
väf. Till slut tyckte till och med min far, att det biet for
mycket.
— Håll mun, din gamla apai Det är förresten dm
skuld, att det här skett. Du kunde sett efter flickan battre,
brummade han åt henne.
Och min faster blef så utom sig af häpnad, att hon,
underbart nog, tystnade och teg ända tills vi kommit fram
till gården. Det enda ljud som hördes, var pigans fnitt-
rande flin. Men sedan hon fått en sträng blick från mm
far, teg äfven hon. Och så skred sorgetåget fram under
djup tystnad.
- Stackars syster Cecilia! yttrade Hjelm, som med
djupt intresse och deltagande åhört hennes lifliga berättelse,
— det var nog tunga steg, du gick den gången.
- Jag var naturligtvis alldeles förtviflad, isynnerhet
som jag trodde mig aldrig mer skola få återse min Heinrich,
så nog voro de stegen tunga alltid. Men tyngre blefvo dock
de, som jag sedan måste vandra, svarade syster Cecilia.
— Ni träffades då aldrig mera?
_ Ahjo I Men icke blef det nästa dag, och icke de
närmaste dagarne häller.
Så snart vi kommit hem, befallde min far, att jag

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 07:29:46 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/hngulabrig/0362.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free