Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 16. Skogsstigen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 359 —
— Kanske jag gjort dig ledsen med mitt prat? upp-
repade Hjelm sin fråga.
Men syster Cecilia teg fortfarande.
Hjelm kunde icke värja sig för en känsla af oro.
Hade han nu stött från sig den enda varelse inom kloster-
murarne, som gått honom till mötes med verkligt delta-
gande och sympati? Skulle den blida syster Cecilias sinne
vändas ifrån honom? Han kände sig djupt fästad vid
henne ; icke blott i följd af det intresse, han hyste för hen-
nes öde, utan ännu mera på grund af hennes eget väsen,
från hvilket en bred stråle af godhet och mänskokärlek
strömmade ut... Och nu skulle han förlora henne1 Först
Gretchen och sedan syster Cecilia! Nej, detta var för
mycket! Han kände, att han behöfde någon varelse af mot-
satt kön att haka sig fast vid. Kamraterna voro nog bra,
i synnerhet Bemänglet. Men hvad fanen! Icke kunde de
för honom vara allt... Och nu hade han i sin pratsjuka
dumhet stött syster Cecilia ifrån sig! . .. Het var honom
som om ett dunkelgrått moln glidit öfver det blå himla-
hvalfvet. Han såg icke solnedgångens guld och purpur.
Han kände icke blommans doft. Icke aftonvindens smek-
ning. Det tycktes honom, som om det plötsligt blifvit höst
och kylig nordan svepte kring hans tinning.
Han förbannade sig själf. Förbannade sin pratlystna, osty-
riga tunga och sin bristande själfbehärskning, som icke blott
vid detta tillfälle utan vid otaliga andra, —åh! han räknade
upp många, många — spelat honom de fulaste spratt.
Missnöjd såg han upp och sneglade på syster Cecilia.
— Ja, du har kanske inle så orätt i hvad du sade
nyss, började hon med sin mjuka flöjtstämma men du
öfverdrifver, min vän.
— Ja, naturligtvis öfverdref jag nyss, tog Hjelm fegt
genast till reträtten..
— Och föröfrigt tror jag knappast, att du själf fullt
menade hvad du sade.
— Nej, det gjorde jag nog icke. Jag kom att säga
för mycket i hastigheten.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
