Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 17. Flykten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
372 —
Och jag gick ju föröfrigt i giftastankar. Eller rättare:
jag visste knappast, hvad jag tänkte. Och hvad själfva
flykten egentligen innebar, därom hade jag icke en tanke.
Jao- ville vara tillsammans med min Heinrich, det var allt,,
hvad jag hade klart för mig.
Och så svann dagen och kvällen kom. Tidigt tog jag:
farväl af min faster och drog mig tillbaka till mitt. rum.
Där slog jag mig ned i en stol och väntade och längtade.
Snart skulle väl det underliga raspet på fönsterglaset höras
och då —! Jubel och glädje! Att vara fril Att få slutas
af hans armar och känna hans varma kyss på mina läppar!
Att alltid få vara när honom! Fanns det någon större
lycka på denna sorgtyngda jord?
Jag hade väl setat och drömt vid pass en timme, då
det plötsligt knackade på dörren. Som en tjuf, gripen på
bar gärning, spratt jag till och stirrade förskräckt omkring
mig. Hvad var det! Hade min far anländt och kanske
ville ha mig tillbaka till staden i denna kväll. De vildaste
funderingar hvirflade i min hjärna, men jag samlade all
min styrka för att svagt kunna ropa ett: stig in.
Det var min faster som inträdde. Den gamla boxan
hade visst anat oråd. Hon kanske tänkte, att jag hade
Heinrich insmugglad i min jungfrubur.
— Jag vill bara se till dig ett ögonblick, innan du
somnade... Kors bevare! Har du icke ens gått och lagt
dig ännu? började faster med sin smilande falska min.
— Nej, jag ville endast läsa en stund, svarade jag.
—- Läsa! Det brukar du ju annars aldrig göra.
— Ja, men i kväll kände jag på mig, att jag i alla.
fall icke genast skulle kunna somna.
— Hm!
Paus i konversationen.
Jag satt med ögonen nedsänkta mot bönboken som
jag ryckt till mig, just då min faster inträdde, och som
nu hvilade i mitt knä, och jag kände fullkomligt på mig,
hurusom min tants blickar forskande hvilade på mitt an-
sigte. Jag vågade icke se upp af fruktan att förråda mig.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
