Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 17. Flykten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
373 —
Hvad har hon upptäckt? Hvad vill hon mig? Hvarför
sitter hon så där och stirrar på mig precis som en ful
gammal uggla? Kanske hon såg mig och Heinrich i
trädgården i går? Ah, min Gudl Då är jag förlorad! Då
kommer hon åter att stänga in mig i den trånga, mörka
skrubben igen och jag får aldrig i lifvet återse Heinrich —
sjöng det i mitt hufvud.
Jag var så förskrämd, att jag var nära att fälla tårar
och läpparne darrade på mig i mungiporna.
Men jag behärskade mig och jag tror knappast, att
min faster märkte något af min ängslan.
Sedan hon så setat en stund tyst och betraktat mitt
arma jag, återtog hon:
— Jag har tyckt dig vara så besynnerlig och orolig i
dag.
— Har jag? frågade jag och blickade förvånad upp
med det mest oskyldiga uttryck.
— Ja, det har uu. Sådan som i dag har jag aldrig
sett dig.
Paus.
Jag teg och visste icke, livad jag skulle svara.
— Du tänker väl mycket på den fräcke landsvägsrid-
daren? började min faster igen.
— På hvilken? mumlade jag.
— På den där skurken, kvinnoröfvaren, den där elän-
dige förföraren ... Heinrich, tror jag du kallade honom.
— Jaså på Heinrich! Nej, honom har jag glömt, hvis-
kade jag.
— Glömti Hur! Jo, det ska vi tro, kraxade min faster.
Heinrich är ju förlorad för mig, sedan min far
sagt, att jag ej får gifta mig med honom.
—’ Och du har aldrig drömt det minsta lilla grand
om honom.
— Jag . .. Nej 1
Jag ljög, så att jag skämdes för mig själf; men jag
tror nog, att den gode Guden förlåtit mig de osanningarna.
Men faster blef nästan öfvertygad.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
