Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 17. Flykten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 388
den gamle pater Antonius gladde sig häråt. Ty likheten
i bådas öden gjorde, att han kände sig dragen till den
tystlåtne unge svensken och tänkte fostra honom efter sitt
sinne. Han väntade därför med otålighet den dag, då
Hjelm skulle aflägga sitt munklöfte.
Men länge fick icke den stackars patern kvarblifva i
sin ljufva dröm.
En dag vid middagstiden, då de möttes i trädgården,,
gick patern fram till Hjelm. Och efter några vänliga häls-
ningsord började han försiktigt:
— Nu har du väl, min unge vän, till fullo insett san-
ningen af hvad jag sade, då vi sammanträffade på lands-
vägen, innan du kom hit till klostret.
— Hvad var det ni sade, min far? frågade Hjelm öf-
verraskad.
Han hade glömt alltsammans -— patern, hans berättelse,
hans pessimistiska filosofi — för syster Cecilias och hennes
lifsödes skull.
— Hvad jag sade? Kommer du då icke ihåg, med
hvilka ögon jag lärde dig se lifvet och mänskorna.
— Ah, nu minns jag! yttrade Hjelm leende. Ni sade,
min far, att allt jordiskt var blott fåfänglighet och förgäDg-
lighet. Att alla mänskornas sträfvanden och drömmar, deras
strider, deras jäktande och arbete voro af intet värde och
att den lycka, som två mänskobarn tro sig finna i kärlek
till hvarandra, endast var ett fantom, ett sken, som deras
dumhet och tanklöshet förespeglade dem. Var det icke så
ni sade, min far?
.— Jo, du erinrar dig mina ord rätt. Och du har väl nu
funnit, att de äfven äro riktiga.
Men då rätade Hjelm på sig och såg patern fast in i
ögonen. Han hade nu blifvit fullkomligt frisk. Hans
mod, hans lefnadslust och tillförsikten till sig själf hade
återkommit, och hans blod pockade med ifrig stämma ef-
ter strider och larm och jordisk kärleks lycka. Han hade
fått nog af den himmelska vattenvällingen och hans själ
längtade att skåda rykande stek och fradgande stånkor och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
