- Project Runeberg -  Gula brigadens hjältar. Roman från Sveriges storhetstid /
411

(1899) [MARC] Author: Nils Hydén With: Einar Torsslow
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 18. Trosskärran

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

— 411
hade han tappat; men håret böljade kring tinningen likt en
valkyrias lockar, värjan glimmade i hans hand och den
starka rösten lät skarp, klar och lugn, då han häjdade en
vacklande tropp och ryckte den med sig.
I det första ögonblicket var fienden fullkomligt öfver-
raskad, och allt flydde för våra kulor och pamparnes hugg.
Öfverste Brahe hoppades visst, att innan kungen och de
öfriga anländt, kunna taga hela lägret genom öfverrump-
ling.
Det var en djärf tanke, men alldeles icke outförbar.
Då stötte vi plötsligt på fast ordnade trupper, som likt
vilda djäflar kommo rusande mot oss. Det var de kejser-
liges öfriga regementen, som väckts af stridsbuliret och hun-
nit ordna sig.
Yi slöto oss instinktlikt närmare tillhopa och stormade
mot dem. Sammandrabbningen var fruktansvärd. Vi tryck-
tes skuldra mot skuldra, bröst mot bröst, så att hvarje sol-
dat såg sin motståndares hotfullt blixtrande öga och kände
ångan af hans andedräkt. Och så tätt stodo vi, att man
knappast hade rum att svänga pampen.
Efter den första stöten var det som om båda linierna
studsat tillbaka och stannat, flämtande, darrande af an-
strängningen.
— Framåt, min Gula Brigad! ljöd Brahes stämma klart
och lugnt öfver våra hufvuden.
Och vi sågo hans höjda värja som pekade framåt mot
fiendens led.
Och än en gång stormade vi an, hejdlöst, oemot-
ståndligt.
Då veko de steg för steg tillbaka. Men fienden fick
oupphörligt nya regementen till sina linier. Och snart hade
de nästan kringränt oss, hvarför vi i god ordning, stic-
kande, skjutande måste draga oss tillbaka för att hämta
andan.
— Måtte bara kungen snart komma! tänkte jag för
mig själf. Annars går det visst åt helsicke med oss alle-
samman.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 07:29:46 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/hngulabrig/0419.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free