Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 19. »Framåt, min Gula Brigad!»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
— Jo, jo men, ers majestät! svarade den frispråkige
Banér.
Och de begåfvo sig till ett marketenteri.
— Jag tror knappast, yttrade kungen efter att ha
tömt en bägare vin i botten, att det på jorden finns en större
tillfredsställelse, än den en general känner efter vunnen
slaktning.
Men ute på slagfältet härskade en hemsk stillhet,
endast då och då afbruten af dödsrosslingar och suckar.
Blandade om hvarandra lågo lefvande och döda, vänner
och fiender.
I mörkret fladdrade bloss likt eldflugor bland dunkla
snår. Det var fältskärerna, som ströfvade omkring för att
hjälpa de sårade.
Försiktigt letade de sig fram i den riktning stönandet
och suckarne hördes. Och när de funnit en stympad
soldat, satte de vattenflaskan för hans mun.
Han drack som om han aldrig hade druckit vatten
förut. Men ej länge fick han dricka. Flaskan togs bort
från hans mun. Han suckade men sade intet. Ty han
visste, att bredvid honom låg mången kamrat och längtade.
Vid regementenas lägereldar var segerjublet stort. Men
många vemodiga tankar blandades med sångerna och stänkte
malört i stånkornas öl. Ty mången tapper kamrat, som i
går afton suttit i deras krets vid bivuaken munter,
lifsglad och frisk, hans plats var tom.
Och hvar funnos Benranglet och kapten Lars?
Ute på slagfältet. Kanske döda.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
