Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- 20. »Vatten! Vatten!»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
| TJUGONDE KAPITLET. |
Vatten! Vatten! |
— Men hvad fanen nu då!
Det var kapten Lars som vaknade. Rundt kring
honom rådde nattens mörker och tystnad. Högt därofvan
hvälfde sig en mörkblå himmel med klart lysande stjärnor.
Svarta skuggor skymtade bredvid honom. Det var buskar.
— Hvarför ligger jag här? Hvarför är jag icke i mitt
tält eller vid lägerelden? . . . Hvad mitt hufvud känns tungt!
Och så det värker! Det susar och brusar och dånar därinne,
som om jag befunne mig midt i en skummande fors . . .
Men här vill jag icke ligga längre. Jag måste resa på mig
och söka rätt på mitt kompani.
Han försökte att göra en rörelse för att stiga upp.
Samtidigt kände han en förfärlig smärta i ena benet. Han
kunde icke röra det. Benet var som förlamadt. Och i
det tunga hufvudet brusade och dånade och värkte det.
Då kom det för honom som en blixt: Jag måtte ha
blifvit sårad, måtte ha stupat i drabbningen. Ja, så är det.
Ah! . . . Nu minnes jag.
Han försökte samla sina tankar. Först var allting
dimmigt, fantastiskt likt ett skuggspel. Så blef det klarare.
Han kom i håg, att han vid slagets början stått
framför sitt kompani och sett Pappenheims rytteriregementen
likt ett väldigt dammoln rusa an. Så såg han Tilly
med sina infanterister rycka fram. Kanonerna dundrade,
krutröken hvirflade, marken skalf . . . Så blef allt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 07:29:46 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/hngulabrig/0469.html
