Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 23. Den röda sammetsmasken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 576 —
— Nej, svarade Stjernstråhle ännu en gång, jag är
icke det ringaste trolofvad. Jag fladdrar från den ena till
den andra. Åh, ni ska tro, att jag haft åtskilliga kärleks-
äfventyr under fälttåget, ljög han... Men tag nu af er
masken, är ni snäll.
Prinsessan, svarade ej; men det var som om en suck
skulle stigit upp ur hennes bröst.
— Hvad nu? tänkte Stjernstråhle. Är hon ledsen,
eller trånar hon. Jag måste fördubbla mina ansträngningar,
kanske jag får af henne masken.
Och Stjernstråhle slog armen kring hennes lif och ville
lyfta på floret.
Men då tycktes prinsessan med ens ha ändrat humör.
Hon sköt honom häftigt ifrån sig, gaf honom en nick och
ett blixtrande ögonkast och seglade bort.
Stjernstråhle satt häpen.
— Hvad, vid den skumhöljda Venus behag, kommer åt
flickan! Sannerligen tror jag icke att hon blef ond. Men
hvarför? Var det därför, att jag var för litet eldig eller
för mycket? Det kan inte tusan förstå sig på jäntan. Jag
tror, jag var för litet. Men jag skall taga igen skadan.
Nästa gång jag får in henne i vrån, skall jag rycka masken
af henne, antingen hon medgifver det eller ej. Hon måtte
väl icke se ut som en markatta häller.
Och Stjernstråhle reste sig och gick ut i danssalen för
att söka upp Hjelm.
Denne hade under en god timmas tid promenerat om-
kring och beskådat de dansande. Själf kände han iugen
lust att deltaga. Inga stjärnögon kunde dåra honom ; ingen
smal midja, ingen skälfvande barm locka honom. Sedan Gret-
chens försvinnande hade han förlorat mycket af sitt förut sorg-
löst glada umgängessätt. Nu trifdes han bäst ensam, hälst
på hästryggen, ridande i skymningen i galopp genom mörka
skogar eller öfver ödsliga hedar eller också i stridens vil-
daste tummel, kämpande för lifvet. Då kände han att han
lefde, hans ögon fingo glans och med det vänligaste leende
på läpparne körde han pampen i den ene kejserlige solda-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
