Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 24. Genom eld och vatten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 634 —
uppfånga det minsta buller. Men ieke ett ljud, som kunde
härröra från mänskor eller djur, hördes. Endast morgon-
vinden susade svagt i trädgrenarne och en och annan fågel
hade vaknat och stämde upp ett kvitter.
— Vi få fortsätta marschen en bit till. Men för tusan
tag er i akt så mycket som möjligt. Och du, klumpfotade
Per, och du, icke mindre tungstöflade Ola, snafva ni på
någon sten eller trädrot, så att ni dunsa i backen, hugger
jag hufvudena ögonblickligen af er, hviskade Hjelm till
de båda soldaterna.
Dessa småfnittrade sakta.
— Tyst, era djäflar! Och nu framåt marsch! hväste
Hjelm.
Ännu några hundra steg gingo de framåt utan att på-
träffa någon vakt. Då och då passerade de förbi utbrunna
lägereldar, men af vare sig sofvande eller vakna soldater
fanns icke ett spår.
— Besynnerligt! tänkte Hjelm. Nu äro vi så nära
inpå åsen och fiendens läger, att jag nästan fruktar ett bak-
håll. Eller skulle Tilly alldeles försummat att sätta ut poster?
Men så slö och oförsiktig kan väl icke den gamle vara.
Ju närmare de kommo åsen, dess mera nervösa kände
sig de tre svenskarne. Oaktadt sitt bepröfvade mod, som
aldrig svikit dem under dagen, då de kunnat se faran rakt
i ögonen, kunde de icke värja sig för en obehaglig känsla
af oro. Detta var ju alldeles oförklarligt! Ingen vaktpost,
intet buller. Och så detta förbannade mörker och denna
hemlighetsfulla tystnad.
Snart började de se spöken och skuggor öfverallt. Och
för mången krokig trädstam eller underligt tillvriden buske
hajade de till, och de lade sig ögonblickligen ned på mar-
ken. Och så fort den ene såg den andre dyka ned, gjorde
han sammaledes.
Så lågo de en stund spejande, lyssnande, medan hjärtat
klappade i dem, som om bröstet skulle sprängas. Sedan
höjde Hjelm något på hufvudet, reste sig så halft upp på
ena armbågen och kort därefter, då han icke kunnat upp-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
