Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 26. Tjugu år tillbaka
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
720 —
den gud, som nedlagt kärlekens frö i människohjärtan, gingo
de tysta på gångarnes sand.
Sakta öppnade de dörren oeh stego in. Och då gamle
Annika fick sej dem så komma sida vid sida och märkte
deras strålande leende, gaf hon till ett utrop och slog ihop
händerna af förvåning.
Men öfver gubben Anshelms väderbitna drag spred sig
ett belåtet grin och han knuffade sin väninna i sidan och
brummade :
— Ser du, gamla tossa, att jag ändå hade rätt. Det
var nog bäst att lämna de unga i fred.
Och så blef det ett par af ung Claus och dvgdädla
jungfru Marie.
Tre veckor därefter stod deras bröllop.
I en liten närgränsande landtkyrka vigdes de af en
gammal fältprest och så blef den unge främlingen, Claus,
herre till landtgården oeh Marie hans trofasta hustru.
I tre månaders tid lefde de som i en dröm af stilla
lycka. Claus öfvertog allt mer gamle Anshelms arbete på
åker och i trädgården, och Marie lättade mor Annikas sysslor.
Men under de vackra sommarkvällarne brukade de unga
makarne gå ned till floden, stiga i båten och sittande vid
hvarandras sida låta den sakta glida med vattnet.
Båda kände sig fyllda af tacksam lycka. De voro nöjda
med sina dagar och önskade intet högre än att deras lif
allt framgent skulle förlöpa på detta lugna sätt. Endast en
och annan gång kände Claus ett stygn af samvetskval öfver
att icke ha skyndat hem för att kämpa med sina landsmän.
Men han tröstade sig lätt. De reda sig godt utan mig,
tänkte han. Och för öfrigt... det är icke för mycket, att
jag efter tre års oafbrutna strider tar mig litet ledighet.
En kväll, då de sutto vid flodstranden och drömmande
sågo mot solen, som sjönk bakom Nürnbergs tornspiror,
kom Marie att yttra:
— Om du rest ifrån mig den morgonen, du sade, tror
jag aldrig, att jag skulle fått en glad stund mer i mitt lif.
Hela dagen ströfvade jag sorgsen, gråtande kring i skogen,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
