Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 28. Stenen i muren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
727 —
varit välvilligt mot oss; både mot mig, som återfunnit
Gretchen och mot Benranglet, som återsett hustru och barn.
Samtalet afstannade och hvar och en satt tyst smut-
tande på vinet och försjunken i tankar.
Plötsligt tycktes Benranglet erinra sig något. Han
plirade på Niklas och ett mystiskt leende lekte kring
hans mun.
— Hör du Niklas, återtog han. Den där kvällen du
gick till maskeradbalen i Mainz, märkte du då en ung flicka,
som stod vid min sida?
Ung Niklas rodnade öfver hela ansiktet.
— Ja, det är nog som jag anade, tänkte Benranglet.
— Du har sett henne förut?
—• Ja, mumlade ung Niklas.
— Och det var i värdshuset »Den förgyllda bägaren» ?
— Ja.
—• Och där var du tillsammans med henne... Yet
du af att hon sedan fick ett barn.
— Ja ...
—■ Men då är ju lille Hezekiel min sonson! Det var
sannerligen mer än jag från början trott, utropade Ben-
ranglet och klämde till med en dånande skrattsalfva.
Och Hjelm instämde af full hals.
— Ser du, Benranglet, att det icke var jag, yttrade han
till denne.
Ung Niklas betraktade dem förvånad. Han förstod
ingenting.
— Yet du, hvem det var, som de trodde vara pappan
till barnet, vände sig Hjelm till Niklas.
— Nej.
— Benranglet trodde det var jag.
— Du!
— Ja! Och det var han så säker på, att vi höllo på
att komma i strid med hvarandra. Han kallade mig en
skurk, tror jag, som lämnat flickan på bar backe och icke
ville erkänna barnet. Men hur skulle jag kunna erkänna
något, som iag var oskyldig till.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
