Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 28. Stenen i muren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 736 —
och smekte hennes kind. Han hade aldrig förr så utför-
ligt hört berättelsen om hennes lidanden och var mycket
uppskakad.
— Nå väl, jag kände igen Eberhard på rösten, åter-
tog Marie.
— Du var väl mycket rädd, min vän? frågade Ben-
ranglet.
— Ytterligt. Jag trodde, jag skulle sjunka till golfvet
af förskräckelse. Men jag tog mod till mig, så mycket jag
förmådde och sökte se så lugn ut som möjligt.
... Sedan Eberhard kommit in, aftog han masken,
fortsatte Marie.
—• Känner du igen mig? frågade han.
— Ja, hviskade jag.
Så stod han en stund och stirrade på mig med sina
hemskt brinnande ögon.
— Nu vill jag, att du följer med mig till min gård
och stannar hos mig, kom det från honom.
— Men vet du då icke att jag är gift, svarade jag och
försökte ett förtvifians leende.
Eberhard gjorde en grimas.
— Gift! Det betyder ingenting. Det var med mig du
skulle gifta dig. Och nu skall du följa mig.
— Jag har redan en man. Och jag väntar hem ho-
nom i afton, yttrade jag.
Eberhard såg ett ögonblick häpen och förskräckt ut.
Men så röt han:
— Det ljuger du. Din så kallade man, hVilken djäf-
vulen måtte taga, är ute i kriget och jag hoppas, han lig-
ger och ruttnar någonstädes på fälten.
Då jag hörde dessa hans ord, kunde jag icke längre
bevara mitt lugn utan började gråta.
Eberhard teg och tycktes gripen af en renare känsla.
Jag beslöt att begagna mig häraf.
— Gå din väg, Eberhard, och lämna mig i fred! Jag
kan ju i alla fall aldrig bli din hustru, bad jag.
— Jo, det skall du .. .
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
