Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 28. Stenen i muren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
740 —
dumma yttrande, och förresten kunde jag det ej på grund
af duken, som var bunden öfver min mun.
Men jag tänkte dess mera. Trodde han, den uslingen,
att hvilken kvinna som hälst, som han behagade kasta
blicken på, genast skulle falla till hans fötter, utom sig af
förtjusning öfver den ära och. nåd som vederfors henne?
Hvilken inbilsk mänska! . .. Mig hade han bestormat i må-
nader. Från första stund, jag såg honom, hade han väckt
afsky hos mig. Jag hade sagt, honom att jag icke tålde
honom, att jag aldrig skulle tåla honom, men likväl hade
jag, hur tvär och frånstötande jag än visade mig, ej kunnat
förjaga lidelsen ur hans hjärta. Han ville äga mig, hur
mycket det än skulle kosta, hur många brott, han än skulle
begå. Jag såg ju icke så illa ut den tiden? vände sig
Marie med ett svagt leende till Benranglet.
— Nej, du var ung och vacker . . . och vacker är du
ännu, fast din kind har tärts och en eller annan silfver-
strimma lyser i ditt hår, yttrade Benranglet.
— Så du pratar! Nu är jag snart gammal, hviskade
Marie.
— Men ännu lysa dina mörka ögon lika underbart
djupa, ännu lefver samma fina och goda leende på dina
läppar som då jag först såg dig . . . för tjugu år se’n.
Fru Marie svarade intet, men den blick af glädje, som
sköt ur hennes ögon, tydde på att hon var nöjd.
— Sannerligen tror jag ej, att jag känner mig bättre.
Mitt hufvud blir klarare och lugnare för hvarje stund, då
du sitter hos mig, och så lycklig som jag nu är, har jag
icke känt mig på mången god dag ... Men jag vill återgå
till min berättelse:
.. . Halfva natten reste vi i det vårbleka månskenet.
Så kommo vi strax efter midnatt, tror jag, fram till en liten
stuga. Det var icke en sådan där, som bönderna lefva i,
utan såg ut att vara någon slags jakthydda. Midt i djupa
skogen låg den. Omkring den stodo täta granar och jag
kunde höra en bäck sorla någonstans i närheten. Om icke
mitt sinne varit så nedtryckt af sorg, kanske en önskan att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
