Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 28. Stenen i muren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
762 —
mannen ägde det och jorden däromkring. Han var enkling
utan några barn, och det kanske var mycket därför som
han med sådan godhet och intresse tog sig an mitt stac-
kars jag.
Efter ett växlande, äfventyrligt lif hade han dragit sig
tillbaka hit och rådde nu endast öfver några bönder, som
brukade hans jord och tjänarinnan som lagade hans mat.
Själf tillbragte han sin tid med att öfvervaka arbetet på
åker och äng samt med jagt. Slottet lät han förfalla, då
omkostnaderna för dess reparation skulle blifvit allt för stora
och han dessutom icke hade någon, till hvilken allt skulle
öfvergått i arf.
Så småningom satte jag mig in i lifvet här och sökte
göra mig så nyttig som möjligt. Jag hjälpte tjänarinnan
med hennes bestyr, jag promenerade med den gamle och
höll honom sällskap, och jag märkte granneliga, att jag för
hvarje dag steg i hans gunst. Till sist hade jag blifvit all-
deles oumbärlig för honom. Han sade det till mig. Han
ville icke på några vilkor att jag skulle lämna honom. Och
då jag själf icke hade något hem, och vägen var lång till
mina slägtingar i norra Frankrike och det föröfrigt var
osäkert om jag ens skulle träffa dem, kunde jag ju lika
gärna stanna där jag var. Och det gjorde jag och trif-
des väl.
Straxt efter min ankomst till slottet märkte jag nå-
gonting, som både fyllde mig med bäfvan och glädje.
Jag var hafvande. Och efter någon tid födde jag ett barn.
Det var Niklas.
Fru Marie vände hufvudet mot sonen och betraktade
honom med öm blick. Denne nickade leende åt henne.
... Och så fostrade jag mitt barn, fortsatte fru Marie.
Aren gingo, den gamle dog, sedan han dock först sålt sin
jord och lämnat åt mig en pänningsumma samt tillåtelse
att till mina döddagar bebo slottet, och ha ett visst under-
håll från åkern och skogen. Niklas växte upp och blef min
enda glädje. Och till sist hade jag blifvit så van vid detta
mitt lif, och mitt slott att jag icke ens, då jag till min sorg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
