Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 35. Borgen på höjden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
994
Och under allt detta dånade båda artillerierna med
skott på skott. Hela berget och stranden stodo insvepta i
tjocka krutmoln, som dolde så väl angriparen som den an-
gripne. Endast vid de bär och där ur töcknet framträn-
gande kanonblixtarne kunde de urskilja hvarandra.
Eftermiddagen gick. Skymningen kom och med harm
i hjärtat måste Gustaf Adolf erkänna för sig, att Oxenstierna
haft rätt och att lägret var ointagligt. Han måste besluta
sig för återtåg, hur hårdt det än var. Han ville icke för-
lora mera folk. Dagen hade varit dyr nog. Till ingen
nytta.
Än en gång red han dock från den ena ställningen till den
andra, undersökande läget. Men nej. Det fanns ingen
utsikt till seger. Återtåget måste ske.
Han såg sig omkring för att skicka någon, som kunde
föra trupperna ur elden. Af en tillfällighet fann han sig
nästan ensam. Alla hans högre officerare kämpade hvar
på sitt håll. Endast på ett kort afstånd från honom satt
skotten, den gamle öfverste Hepburn, sysslolös till häst.
Gustaf Adolf kastade en blick på honom och hans
drag mulnade. Förargligt att ingen annan skulle finnas i
närheten, tänkte han.
För några dagar sedan hade han råkat i tvist med
den gamle hetlefrade skotten. Denne, missnöjd med att
kungen, som han tyckte, vid något tillfälle gått förbi honom,
hade då begärt sitt afsked och svurit en dyr ed att aldrig
mer draga värjan för Gustaf Adolf. Detta visste denne
och därför dröjde han.
Men nöden var trängande, någon måste återföra trupperna
och slutligen besinnade sig kungen och red fram till den
gamle öfversten.
— Hepburn! ropade han.
Denne såg förvånad upp men svarade ingenting.
— Min tappre Hepburn! yttrade Gustaf Adolf, då han
kommit intill honom. — Jag vet väl att ni svurit att al-
drig mera draga värjan för min skull, men denna gången
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
