Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 35. Borgen på höjden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
kan ni väl göra mig den tjänsten att rida fram och
återföra de stormande trupperna.
Det steg en rodnad upp på den gamle skottens
väderbitna kinder och han svarade stolt:
— Ers majestät! Det uppdraget är ganska vådligt, men
just därför skall jag göra det. Vore det fråga om
någonting annat, skulle jag stå fast vid min ed.
Med dessa ord red Hepburn in i kulregnet.
Han lyckades verkligen att fullgöra sitt uppdrag, men
då kungen sedan tackade honom och bad honom åter
inträda i tjänsten, svarade han nej och lämnade kort
därefter svenska hären.
Så var striden om den gamla borgen slut. Själf var
kungen helt naturligt högst missnöjd med hela företaget
och till sin omgifning yttrade han, att det var för mycket
för att vara ett pojkstreck, för litet för att vara fullt allvar.
Hela den påföljande natten, då regnet oupphörligt
strömmade ned, måste de uttröttade trupperna stanna kvar på
fältet nedanför höjderna. Af fruktan för att Wallenstein
skulle förfölja vågade Gustaf Adolf icke draga sig tillbaka.
Men dagen därpå, då Wallenstein icke visade den minsta
rörelse, skedde återtåget.
Ännu voro dock ej alla trupperna återförda.
Femhundra knektar stodo ännu som förposter kvar vid
förskansningarne. Kungen skickade efter en öfverste för att draga
dem tillbaka. Men då öfversten red fram till kungen för
att erhålla vidare order, märkte denne att han ännu blödde
af svåra, sedan gårdagen oförbundna sår. Då befallde Gustaf
Adolf honom att i stället begifva sig till fältskären och
återförde själf knektarne. Och svenska hären tågade bort.
Men på den dystre mannens däruppe på den gamla
borgen bleka läppar drog sig ett leende som af hån och
glädje.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
