Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 36. »Sannerligen tror jag inte, att det är vi i stället för gässen, som blifva stekta»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
af några officersfruar, som Hjelm kände, skulle åtfölja honom
under fälttåget.
Men Wallenstein stod endast få mil därifrån. Dennes
fruktansvärda grannskap öfverhopade kungen med bekymmer
och göromål. Endast några få korta stunder fick han
tillfälle att vara hos sin älskande drottning, hvilket vållade
denna djup ledsnad. Helst hade hon nog sett att han
lämnat öfverbefälet åt någon af sina soldater och med henne
dragit hem till Sverige och stannat där.
Redan morgonen därpå måste han och hären lämna
staden. Fienden gaf honom ingen ro. Hur mycket
drottningen än bad, kunde han icke dröja.
Han beslöt att kvarlämna henne i staden under stark
betäckning. Vid afskedet kallade han därför stadens
rådsherrar till sig och i det han visade på den gråtande
drottningen yttrade han till dem:
Jag öfverlämnar härmed i eder vård det dyrbaraste
jag äger på jorden, min älskade drottning.
. . . I veten, gode herrar, att allting är förgängligt,
att all ting äro underkastade växlande skiften, framför allt
kriget, detta mänskorna för deras ondskas skull ådömda
plågoris. Snart nog kan också jag träffas af olyckan,
kanske af döden. Om detta skulle vara Herrens vilja, så
bevisen min älskade maka samma trohet och tillgifvenhet,
som I alltid hafven ådagalagt mot mig.
Rådsherrarne svarade högtidligt: Vi lofva det ers
majestät.
Därpå vände sig kungen under djup rörelse till
drottningen och slöt henne i sin famn. Han såg ovanligt
allvarlig ut, nästan nedslagen, och det var som anade han
hvilket öde, han gick till mötes.
Med mildt våld lösgjorde han sig ur den gråtande
drottningens famn, steg i sadeln och red ilande efter de
borttågande trupperna.
Drottningen såg bedröfvad efter honom och suckade.
— När månde jag ser honom åter?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
