Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
1.
EN OBJUDEN MÅNGÅRSGÄST HOS TORPARN.
Högt uppe i den solsidiga stenbacken, mot kalhuggen
skogsglänta tvärs öfver åsen, syntes öfver vida
fjärden som en annan fyrbåk Mickels stuga, liten, arm och
grå mot blåa himmeln, kniiböjande med sitt ansatsskjul
mellan granarna, som stodo spetsgård vid rishagen, och
anropande Herrens misskund med don smala kornhässjans
höga spiror, som ett par uppsträckta, magra armar.
Ännu högre satt kråkslamran på hässjans stång och
slog sin olåts torra drill, för att skrämma bort »ofåglar».
Rågskrikan, kråkan, skatan skydde den fattiga backen,
men en ofågel, den allra värste, trifdes väl i torpet.
Det var en gäst i stugan, en mångårig, men objuden
och rent ohygglig gäst.
Hans genomträngande läte, ett grymt och skärande
vilddjursläte, kunde isa den, som nalkades, genom märg
och ben. Tog sig denne mod och trädde in, så fick han
fåfängt spana någon skymt af varelsen, men kunde ej
betvifla, att något odjursväsen doldes i den arma kropp,
som här i stugan ömsom kyldes, ömsom brändes, slets
af kramp och ristes, anfäktad, plågad intill döden genom
nätter, dagar, månader och år.
En afgrundsande, sade folk, hade kommit att pina
själen ur Mickels hustru, där hon låg i burens kätte och
slet sitt hår och ropade till Herren, de sinas tillflykt.
Och under tiden röt odjuret lastarord i hennes inre,
vrålade ur samma hals och strupe förstenande hädelseord.
Präster, lekmän kommo dagligen tillstädes, en nitisk
här af arme tröstare, likt fränderna till Job, den af
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
