Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»Och kvarn var stående för starkaste pådraget, tycktes
mig?»
»Stannade just som det grep i första grynet!»
»Likt och slikt som förr! Jojo män! Riset efter
ryggen där i gården med. — Och så får jag gå såsom
jag hafver det?»
»Ja, här i gården vet jag rakt ingen råd!»
»Liksom i andra gårdar!» suckade Mickel och lomade
af utan hälsning.
»Borde inte stackarn få lite mat till bästa?» undrade
Järker, då skinnarn gått.
»Nej!» afgjorde hon snäft. »Där hunden hyllas, där
vistas han. Högfärdingen där kunde ha fråssat mindre.»
Utan ordbyte härom gick mäldarn, som haft nattens
vakt, att sofva på den väggfasta lafven.
Han sof i timmar, drömmande en sällsam väfnad om
G-råe Jägarn, Mates, Mickel och dennes faselige byting.
När hon åter väcktes, skakad af hustrun, mötte honom
höstkvällens mörker ur de nakna fönstren och lågande
eld på spiseln. Hon ropade öfver honom:
»Kvarn går nu, hör du en gång!>
Järker lyssnade och hörde slamret.
Han for upp som en pil, grep stickblosset ur muren,
tände det skyndsamt och ilade ut i kvarnrummet.
Stenen syntes i gång, mataren slamrade, Mates-kornet
hällde ned och en mjölimma var redan utbredd öfver
lafven. Mäldarn lade sin hand på löparstenen och kände
tydligt hans gång. Alltså ingen spökelse ändå!
Så lyste han nyfiket bort mot luckan.
Hon öppnades sakta af en uppskjutande hand med
grepp om taget.
Den stora vreden. I. –- 33 -—- 3
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
