Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
v Måtte väl så! Han var Vår högtsalig faders morfader
och Vi äro då hans dotters sonson.»
»Är det verkligen så? Gick inte stammen ut med
Kerstin där, som värdt en skojerska?»
»Nej,» svarade konungen med ett hjärtligt skratt, »här
står stammen ännu lifslefvande, gubbe. Men huru
kommer sig, att du nämner Karl den nionde som din kung?»
Uråldringen svarade betänksamt:
»För en kung af hans stam kan jag göra en åtskillnad,
men annars talar jag inte om gamla tiders höga ting för
nutidsfolket, minst för grinande, narrar i peruk. Jag står
icke här som en åtlöjes åsna, men skall jag vara något
af det slaget, så må det vara som Bileams åsna med ett
ord i sinom tid. Låt hästkräken pusta, medan vi sätta
oss på tufvorna där i ensamheten.»
Konungen nickade bifall, och då de kommit till
utpe-kadt ställe, satte sig landsfadern med flit mot söder för
att se, huru den gamle skulle bete sig, när det blefve
fråga om att sätta sig midt emot. Sådant kunde icke
ske, utan att han gjorde en vändning med näfverväskan
på ryggen, något som Olof Evertsson aldrig gjorde annat
än vid färdens slutpunkter.
Nu märkte den gamle nog, huru det var fatt, och sade
med handling på orden:
»Jag följer konungens exempel och sätter mig som
han, men som ringare man sitter jag bakom.»
Konungen vände sig skrattande om; utan att vidröra
den gamles egenhet ville han nu hafva besked på sin
fråga.
Uråldringen svarade i trohjärtad ton sin konungs
ättelägg i tredje led:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
