Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»Ja, vi ha väl alltid någon tolft gammelkäringar och
kvastlommar att köra hem norsken med,» tyckte
Kyrk-Jan.
»Som sagdt var!» biföll hela huset, men det var Hergjus
för stram att ens låtsa om.
Och så under tystnad gräfde detta ofridsskräfvel
bekymrets gropar i grubblande sinnen en stund, men
kar-larne vid bordet höllo skedogången jämn, Mickel vid
dörren tärde ock sin kost.
Dock, så snart han nu tagit sista skeden, skulle han,
framfödningslarfven, vara framfödd.
Detta visste äfven husets dotter, jungfru Lisa, redan
nittonårig och uppburen som tjugufaldig hemmanspiga.
Och så snart hon vaktat ut hans sista sked, gnällde hon
förtrytsamt:
»Nu har du häft i dig hvad dig ärnas här i gården,
själaspilling! Nu får prästen ta dig, göra af dig hvad han
vill och kan. Och rätteligen skulle du från gårds i kväll,
men får väl gå till kätten nu som vanligt, efter det är
sista kvällen.»
Dörren öppnades, och ur månljus natt trädde in en
mänsklig skepnad, undransväckande på många vis.
Främlingen var klädd i sämsk från topp till tå,
högreslig visst, men krökt af åren dock, de mer än hundra
år, som åldrat honom till en like med den jämt
nndfall-ne döden.
Svarte Mickel, häpen, dröjde osnäst kvar vid dörren.
Tjänstefolket hade stannat midt i skedogången.
Fader Mates satt blek som något skinn bland sina tjugu
fastebref och jungfru Lisa skrek, men mor i huset ropade
på gammalt påfviskt vis:
»Du Helge-Staffan-vår och Sankte-Olof-konung!»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
