Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
NÄR ELDEN SYNTES FÖRST.
J^är rörde sig en svart prick öfver blåhvita snöhafvet
till en lappländsk flo, en islagd myrsjö under en
snöflata så vid och ljusblå, som endast all världens snö
kunde vara under all den djupblåa himmeln ända bort till
dess jordfäste strax utom en ytterst svag skogrand, den
ändlösa vinterfloens flacka landkänning allt omkring.
Den svarta pricken var en ulf på spaning efter sin mat,
en mordisk, stor och strid vinterulf med vidöppet gap,
yfvig om tassar och svans. Han mindes icke den dag, när
han senast åt, och huru maten kändes honom då, hade
han också glömt. Buken låg nu liopstramad till en tarm
under ryggbenet, och däri fanns bara ett slemmigt dregel.
Stundom drefs det af hungerskälfningar upp åt halsen på
ulfven, som då slog igen gapet vid kväljningen, och tömde
sig vid giporna till två sega, klarhvita strängar, som genast
fröso till sköra, spillrade ispilar ner öfver skaren.
Ulfven stannade för att speja och lyssna efter maten.
Såsom taggiga moln utom världen hägrade västanfjällen
så hvitt som gnagda och utvittrade ben. Och bakom
riset mot världens utkanter nedkröp nu det stora
gnister-ögat, enögde världsulfvens eldöga. orimligt stort mot
myrgranarna, men onyttigt till mat äfven det, med ett kallt
och blodrödt illgrin öfver blåa ödelandet. Ingenting
hördes utom stickans knäpp på drifvan. Inga kamrater, inga
berg svarade på ulfvens sorgmodiga klagoyl. Dock se,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
