Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Det utmärktes alltför väl af grundstenar, kringvräkta
bränder och bjälkar.
Emanuel anmärkte såsom någonting eget, att man här
ej varsnade dödben i hopar. Finnen svarade, att de voro
kringspridda öfver omnejden af ulfvar och ofaglar.
Ulfvarne is)rnnerhet brukade med förkärlek ha sitt viste
i omnejden. Vore det inte för ofriden, skulle det löna
slå sig ned på stället bara för ulfvafänget, tyckte han.
Eljes förvånades finnkarlen öfver den rådande stillheten
och ville gärna se något prof på gudsordets rätta kraft
öfver oron.
»Ja, vi måste se något oroligt först!» menade Emanuel,
och det höll den andre med.
De gingo vidare öfver dälden och kommo upp efter
sluttningen mot »sollidan», som nu låg i månens fulla
belysning med långsträckta skuggor här och där. Bland
de afbrända tomterna med spökande murresningar
paträffade Emanuel ändtligen en dödskalle, som han under tre
fromma kraftord nedmyllade i jorden.
Nu stötte tinnen honom i sidan och pekade bortöfver
sluttningen.
I det anvisade hållet rörde sig en människolik
skepnad, rätt obestämd i det sväfvande månljuset öfver den
tunna misten. Stundom syntes varslet högrest som en
jätte, stundom undersätsigt som en äkta käfling. Växlingen
kunde möjligen bero pä markens ojämnhet, men Emanuel
såg tydligt, att denna varelse kastade skugga oeh ropade
honom an.
Skepnaden stannade som bestört och vände sig om,
men gled sedan hastigt bort, krympte till längd och
försvann spårlöst, som slukad af jorden.
Emanuel ville gärna tro, att denna varelse med tydlig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
