Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
skugga för månljuset var en människa. Finnen åter hade
en annan mening om den spårlöst försvunne. Han
kunde ej fatta, hvad denna skygghet skulle tjäna till hos
en människa, som ginge sina ärliga vägar fram. Och
hvilken hof skulle annars våga dväljas med sitt onda
samvete i detta fasans näste?
Efter öfverläggning gingo de till det väl anmärkta ställe,
där skepnaden försvann, och funno där till ej ringa
förvåning en varggrop.
Bägge trädde fram till gropens kant genom den ris-
gård, hvarigenom den glupande ulf ven narras att
förhoppningsfull störta fram mot den till åtel utställda
skallhunden, men trycker undan dennes fjädrade underlag i
sin vilda fart och hamnar snöpligen i det försåtliga
djupet. Nu fanns ingen skallhund på stället och tystnad
rådde i den svarta gropen.
»Är någon här?» ropade Emanuel nedat.
Ingen svarade.
Frågan upprepades, men lika svarlöst.
Finnen yttrade mycken förvåning öfver den nybyggda
gropen, som tydligt angaf, att folk måste vistas i trakten
på ulfvafänge. Detta ville Emanuel så mycket mindre
jäfva, som han fast hällre trodde, att ulfvafängaren satt
gömd i gropen.
För att få ljus i saken tog finnkarlen upp eldstål, flinta
och fnöske ur sin gumsegällspåse vid bältet, fick snart
ett bloss i ordning och lyste ned.
Mycket riktigt stod en gubbe inkrupen i hörnet af
ulfvakulans förtimring och kved så erbarmligt han
kunde:
»Käre hjärtanes, skon lif och själ, nådige och mäktige
herre djäfvul! Jag skall aldrig äflas efter ulfven mer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
