Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Natten igenom lyste eld från alla härdar i den vida
omnejd, där den olidliga landsplågan kröp fram, och den
som minst fick lägga sig bak sluten port var prästen,
Guds tjänare, all världens uppassare.
I sin ämbetskammare på Norabolet satt prosten Andreas
Asp, lyssnande till de strida regnskurar, som väderilarne
piskade mot fönster och väggar, rufvande i mörk förtviflan
öfver senast tillsända längder på krigets åter nya offer
i lif och gods och släp.
Grubblaren for upp vid ett tassande ljud i farstun, där
någon knackade på dörren så bönfallande lent och
försiktigt.
»En tiggare igen!» knotade den störde. »Någon
eländes flykting eller echapperad nummerkarl! Styrke oss
Gud i dessa tider!»
Han tog bordets ena ljus och öppnade med otålig hand,
dröjde med forskande blick ut i farstun och tog ett
fasans steg tillbaka för den ur grafven uppstigna.
Framför honom stod den regndrypande och tryckta
skepnaden af en ung kvinna, med möda igenkänd efter
så många år under genomblöt skinnkappa med nedfälld
huf, i öfrigt klädd som menige mans kvinnor. Det var
en väns och ämbetsbroders dotter, som för länge sedan
utan misskund drefs från fädernehemmet och efter en
del allmänt täljda, sagoliknande öden sports vara död.
»Ser jag en nattens ofridsvålnad eller är det
Mäster-Abrahams förkastade dotter?» sporde han med sin
grafröst, veckig och dyster, böjd och grånad, själf en vålnad
lik.
»Förkastad af Mäster-Abraham, icke af Gud!» svarade
hon skälfvande af köld och tilläde oviss: »Ar detta
högvördig prosten själf?»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
